The nature of reality
Love is truly the fabric of reality.
What happens when we are experiencing anger, hatred, and aversion? We feel separated from others. We are here and others are there. We feel a sense of distance.
What happens when we feel love, compassion, and tenderness? We feel connected. We feel close. We feel the distances diminishing and if we are completely filled with love we feel ourselves and others becoming one, melting together in oneness.
Connectedness, mutual dependence, and unity is the nature of reality. All separation and duality is illusory. Therefore love is also the true nature of reality. It is the true nature of mind. Love is pure, unstained, radiant reality. Love is wisdom and truth.
And love begins with a simple wish. Love begins with a heartfelt wish that another being will be happy!
What happens when we are experiencing anger, hatred, and aversion? We feel separated from others. We are here and others are there. We feel a sense of distance.
What happens when we feel love, compassion, and tenderness? We feel connected. We feel close. We feel the distances diminishing and if we are completely filled with love we feel ourselves and others becoming one, melting together in oneness.
Connectedness, mutual dependence, and unity is the nature of reality. All separation and duality is illusory. Therefore love is also the true nature of reality. It is the true nature of mind. Love is pure, unstained, radiant reality. Love is wisdom and truth.
And love begins with a simple wish. Love begins with a heartfelt wish that another being will be happy!
posted by Martin at Tuesday, September 25, 2007
3 Comments:
Först vill jag säga att jag också är en sökare. Sen vill jag säga att jag gillar din signatur som du lämnade i ett inlägg på buddhist.se forum. Det var något om att man skulle älska folket och använda tingen och inte använda folket och älska tingen. Sen skriver du här i din blogg att "All separation and duality is illusory." Jag tänker att först och främst så är inte dualitet och separation samma sak. Dualiteten är inom en och samma individ medans separationen kan vara mellan olika individer. När jag tänker på separation så ser jag murarna vi bygger runt oss. Och jag tycker att de symboliserar kroppen, skalet, rustningen, ATT VARA VUXEN. Barnet är naket, spontant den vuxna är på klädda, har gränser. Och det är väl inget ont i det. Bara man har kvar barnet innuti så är skalet, separationen inget ont. Alltså, dualiteten kanske är illusion men skalet och kroppen och separationen är i högsta grad verklighet för mig. Hoppas du förstår vad jag menar. Mejla gärna ett svar. (Min mejl hittar du på min hemsida)
Enligt buddhismen är problemet att vi identifierar oss med ett statiskt och avskilt "jag" på olika sätt. Kroppen, som känns som mycket som "vår" är fullständigt föränderlig. På sju år byts varenda atom ut. Därför är detta skal mer en del av "världen" än av "oss". I varje andetag tar vi in och ger tillbaka i ett ständigt flöde. Vi är ett med världen, hur separata och avskilda vi än känner oss. Vi kan identifiera en godtycklig del av verkligheten och kalla den "vårt skal", men sanningen är större än så. Sanningen är samberoende och ömsesidig uppkomst utan avskiljande gränser. "Kropp", "skal", "jag"... De är alla bara etiketter.
This comment has been removed by the author.
Post a Comment
<< Home